9/7: Limhamns kalkbrott och annat kul

Efter en vecka då Magnus varit på trollsländeläger i nordöstra Skåne och sett över 30 arter sländor och jag varit på musikfestival i Polen utan att se en enda slända är vi nu tillbaka. Och vi har haft en fantastiskt trevlig helg i sländemarkerna.

Limhamns kalkbrott

På lördagen fick vi chansen att besöka en av Skånes mest udda miljöer, nämligen Limhamns kalkbrott. Kalkbrottet, som blivit utlyst till naturreservat med sin oerhört särpräglade flora och fauna är ju ännu inte öppet för allmänheten, men vi fick en guidad tur av Mats Wirén, som inventerar här och har en fantastisk koll. Erik Hirschfeld, som sköter fågelinventeringen här, samt hans son Elias var också med för att bekanta sig med kalkbrottets sländefauna.

Den mest udda sländan i kalkbrottet är mindre sjötrollslända Orthetrum coerulescens. Denna förekomst är svårförklarad. I Skåne är arten oerhört knuten till skogsbygden i norr och finns överhuvudtaget inte i södra delen av landskapet. Förutom här. I kalkbrottet är den en av de talrikaste sländorna. Enstaka observationer har även gjorts i andra delar av Malmö. Varför? Det finns ingen skog och inget rinnande vatten här.

Mindre sjötrollslända, ej utfärgad hanne. Limhamns kalkbrott 9/7

En möjlig förklaring, som strikt biogeografiskt känns rimlig, är att populationen i Malmö vandrat in från kontinenten. Kanske rör det sig t.o.m. om den kontinentala underarten anceps. Att något är konstigt visas också av att vi såg äldre, slitna hannar som inte färgat ut, utan fortfarande var honfärgade (vi såg dock några klassiska hannar också). De subtila karaktärer som litteraturen nämner ser relativt ok ut för anceps på vissa individer men inte på andra. Det här är mycket svåra grejer och frågan är om det säkert går att avgöra utan DNA-analys. Intressant är det i alla fall.

Vi såg ett 15-tal mindre sjötrollsländor Orthetrum coerulescens under besöket. Även några mindre kustflicksländor Ischnura pumilio, en annan specialare i kalkbrottet, såg vi. Dock verkar tiden på säsongen rinna ut för dem - tidigare har det varit betydligt fler här enligt Mats.

Mindre kustflickslända, hona. Limhamns kalkbrott 9/7

Sen sist vi skrev i bloggen har det också börjat flyga ängstrollsländor i ganska stora antal. I kalkbrottet är det faktiskt större ängstrollslända Sympetrum striolatum som är den talrikaste arten. Flera av dem vi såg uppvisade karaktärer för formen nigrescens, en form som beskrivs tämligen utförligt i "Field Guide To The Dragonflies.." (Dijkstra). Förhoppningsvis kommer det en text om nigrescens här senare.

Del av Ugglarps mosse. Bestånd av vattenaloe t.h. om mitten

Efter att ha tackat av Mats, Erik och Elias fortsatte vi inåt land. Ett besök vid min favoritpöl i Bökeberg (ett gungfly, mindre än 1 hektar stort) gav årets första mindre smaragdflicksländor Lestes virens, en art som är vanlig här. Även här fann vi en större ängstrollslända Sympetrum striolatum, vilket blev den 20:e arten jag observerat på detta lilla gungfly sedan 2008. Den mest ovanliga av dessa 20 är en grön mosaikslända Aeshna viridis som flög omkring här i juli förra året (det finns gamla rapporter från "Bökeberg" och vattenaloe, artens värdväxt, finns enligt uppgift ca 1 km bort, men i modern tid är det enda fyndet i området). Minnena av den obsen förde oss vidare till artens främsta lokal i Skåne, Ugglarps mosse, sydost om Svedala. Här hittade vi några bestånd av aloe som vi inte sett tidigare. Vid ett tillfälle kom en mosaikslända och gjorde en lov ovanför oss innan den drog ut i våtmarken igen. Den såg bra ut i färger och storlek men vi bedömde obsen som för snabb och därmed för dålig för att ta med till anteckningsboken. Det får bli nästa gång, men jag tror att det var en viridis. Artens fenologirekord  i Skåne är 14 juli (min obs i Bökeberg förra året) men troligen är det dåligt med eftersök vid tidigare datum. Bökebergsindividen var inte nykläckt - alltså borde arten vara på vingarna i Ugglarp nu. Ut och leta - där och i närheten av andra bestånd av vattenaloe i Skåne!

/Ola