tisdag 19 augusti 2014

Parasitupprop! (Uppdaterat)


Forcipomyia paludis på citronfläckad kärrtrollslända, Stensoffa, Krankesjön.
Det var drygt två år sedan som vi gjorde detta upprop som genast resulterade i flera fynd och bilder. Nu gör vi det igen, då intresset för och fotograferandet av trollsländor fortsatt ökat. Kanske finns det nu fler som vill bidra med kunskap i denna fråga? Nedanstående är inlägget vi publicerade förra gången.

Det finns flera olika parasiter på trollsländor vilket jag ganska nyligen förkovrat mig i då vi har med ett avsnitt om detta i den kommande boken SvenskaTrollsländeguiden. Den parasit de flesta kommer i kontakt med är de små, röda ”prickarna” som när de suger kroppsvätska från trollsländan blir större och större. Det kan se ut som små, röda druvklasar och mången trollsländeintresserad har undrat vad det är för något. Svaret är vattenkvalster, eller snarare larver av vattenkvalster. Dessa är spindeldjur och släkt med fästingar. Det finns olika arter där några är artspecifika och därmed parasiterar på en enda trollsländeart eller på arterna inom ett visst släkte. Vattenkvalstret Arrenurus cuspidifer hittas exempelvis endast på kustflicksländor.

Samma som ovan. F. paludis ses som "fläckar" på vingarna.
Något man inte ser lika ofta är svidknott av släktet Forcipomyia. Dessa sitter på vingarna och kan på håll se ut som mörka partier på dessa. I Europa finns endast en art: Forcipomyia paludis. F. paludis är inte artspecifik utan en generalist. Den har i Europa påträffats på 55 arter trollsländor och på såväl flicksländor som på egentliga trollsländor. Väldigt lite är dock känt om artens utbredning och ekologi. I aktuell tysk forskning och sammanställning där av kända fynd har forskarna endast kunna hitta ett Skandinaviskt fynd av F. paludis. Detta finns på sidan 29 i Sandhall (2000), där det finns ett foto från Krankesjön på en blåbandad jungfruslända Calopteryx splendens med F. paludis på vingarna.

Efter ett mejl från Asmus Schröter, som efterlyser fler fynd, hittade jag snabbt själv bilder på arten, också från just Krankesjön. Nu efterlyser Asmus fler bilder, kontakta mig eller vår blogg om du sitter på fynd eller bilder du tror kan röra sig om Forcipomyia paludis. Datan kommer att användas i publiceringen av nya artiklar.

De få kända fynden i Sverige borde kunna späs på med fler, så sprid gärna detta upprop. Och, som Asmus själv säger ”Any potential new photo/data is highly appreciated for the European data base – with full respect to all rights of the finder/author of course!”

/Magnus

PS Om någon är intresserad av att läsa mer om F. paludis så har jag två artiklar jag kan skicka. DS 

lördag 16 augusti 2014

Från en trollsländeresa till södra Spanien

"Grön klafftrollslända" Paragomphus genei, S Azuaga, Spanien 5/6 2014.
Under sista dagarna i maj och de första i juni tidigare i år så var vi båda i Spanien för att främst se trollsländor. Helena Lager och Annica Nettrup gjorde oss sällskap på denna mycket fina och lyckade resa, där vi i princip såg allt vi hade på vår önskelista. I vanlig ordning kommer en reserapport att sammanställas och läggas ut här på bloggen. Medan vi jobbar på den kommer här ett något redigerat inlägg från resedagboken. I vanlig ordning anges också de föreslagna men ej antagna svenska namnen inom citationstecken.

5 juni Från Los Pinos i Sierra de Andújar till Benquerencia de la Serena.
Under småtimmarna innan vi går upp hörs gröngöling, rödhalsad nattskärra, härfågel och sommargylling. Samling halv nio för en (stor) kaffe innan avfärd till Rio Jándula och frukost på picknickställe. Trädgårdsträdkrypare, blåskata, härfågel och göktyta hänger runt vår frukostplats, men blåskatorna är inte lika närgångna som de i Acebuche i Coto Donana. Vi lämnar området för att köra mot Extremadura men ska först stanna till för att fotografera trafikskyltarna som varnar för att det finns panterlo i området. Då och där, klockan 10.02 mellan kilometerskylt 19 och 20, skulle vi bli varse hur adekvata de skyltarna är.

Panterlo från bilen bakom viltstängsel 5/6 2014.
Inte alls långt från vägen, på höger sida, uppenbarar sig en panterlo, en riktig, vild och lös panterlo, mitt på ljusa dagen: grovhet! Annica tvärbromsar (nåja), och inifrån bilen ser vi hur den kommer närmare och närmare, för att som närmast ses på bara några meters avstånd. Kamerorna smattrar, för bilen är den inte det minsta rädd. Först när den försvinner runt ett hörn och vi lämnar bilen för att se mer av den, blir den rädd och sätter iväg i full fart och sedan ser vi den inte mer. Vilken grej! Vi nyper oss i armarna och utbrister glädjetjut!

Vi sätter fart vidare och stannar till vid souvenirstället för att fira lon med kaffe, glass och losouvenirer, men får nöja oss med de två förstnämnda då affären inte har öppet. Vi har wifi och lägger ut bilder på lon, tagna med mobilkamerorna, fortfarande något skakade. Eufori!

"Eldbandad obelisk" Trithemis kirbyi, Spanien 2014.
Vi sliter oss därifrån till slut och drar mot Extremadura. Tankar bilen med diesel och oss själva med godis innan vi stannar intill Rio Sotillo, strax söder om Azuaga. Trettio gåsgamar eller så hälsar oss välkomna. Floden ser mycket spännande ut, och snabbt har vi sett tio arter trollsländor eller mer. En hane västlig trädflickslända Chalcolestes viridis utgör ny researt. Annars är det idel repriser som pokalflickslända Erythromma lindenii, ”ljusröd flodflickslända” Platycnemis acutipennis, ”epålettsjötrollslända” Orthetrum chrysostigma, karmintrollslända Crocothemis erythraea samt ”violett-” Trithemis annulata och ”eldbandad obelisk” T. kirbyi som avnjuts medan vi vandrar runt antingen ute i floden eller längs med densamma.

En hel familj iberiska varfåglar håller låda intill och en stor viperasnok försöker förgäves svälja en gigantisk fisk. Ser helt bisarrt ut. Efter en stund hittas så den första målarten här, som trollsländemässigt utgör dagens absoluta höjdpunkt: ”grön klafftrollslända” Paragomphus genei. Härligt nog visar den sig vara ännu snyggare i verkligheten än på bild. 10-12 hanar ses, men tyvärr inga honor. Totalt ses minst 14 arter trollsländor innan vi lämnar platsen. 

På lokalens pluskonto noteras också en rostsångar-familj och en efterlängtad spansk kejsarörn. Vilket magnifikt stopp, rekommenderas varmt! Lokalen är även känd att hysa ”mindre tångtrollslända” Onychogomphus costae, men den börjar tyvärr för vår del att flyga först någon vecka senare.

Vandrande smaragdflickslända Lestes barbarus 2014.
Lunch intas i Azuaga innan vi fortsätter norrut och drar ut på stäppen på småvägar. Det är gott om vit stork, ängshök och ormörn och helt otroligt mycket brun glada, kring 1000 ex! Vid Estanque de la Retama stannar vi till för trollsländor och inkasserar vandrande smaragdflickslända Lestes barbarus, mindre smaragdflickslända L. virens, större sjötrollslända Orthetrum cancellatum, blå kejsartrollslända Anax imperator och ”bågflickslända” Ischnura graellsii. Det är kvällning men det hindrar inte oss från att fortsätta skåda. Vi stannar när vi ser något spännande, som exempelvis stortrapp, som plötsligt bara står där och är så där häftig som stora trappar ju är. Svartbukig flyghöna drar över och kalanderlärka är vanlig. 

Natthärbärge intas i Benquerencia de la Serena där tapas och artgenomgång utgör en perfekt avslutning på en närmast magisk dag. Lagom runda om fötterna skrattar vi oss igenom artgenomgången och försöker ta in allt roligt vi sett under dagen. 
/Magnus
Stortrapp på stäppen kring La Serena 5/6 2014.


söndag 10 augusti 2014

Att äta eller ätas i trollsländornas värld

De nedan omtalade gräsänderna i Tisaren.
Att äta eller ätas: gräsänder som fångar trollsländor
Jag har under en tid fascinerats av trollsländornas matvanor och omvänt, alltså andra djur som livnär sig på trollsländor. Bilden ovan, på sjön Tisaren och en flock gräsänder (Anas platyrhynchos), känns säkert som en udda bild att illustrera detta med. Fram till midsommardagen 2014 hade jag tyckt likadant, men det var då, när vi i lugn och ro stod och tittade på guld- och fyrfläckade (Cordulia aenea & Libellula quadrimaculata) trollsländor jaga och patrullera framför oss, som vi båda som har denna blogg fick anledning att ändra uppfattning. En av gräsänderna plockade helt sonika en av trollsländorna ur luften, tuggade helt kort och svalde sedan hela djuret. Wow! Det gick blixtsnabbt, och helt oväntat, inte bara för oss utan uppenbarligen även för trollsländan.

När vi väl uppmärksammats på detta så följde vi nu mycket mera aktivt den gräsandshona som stått för bravaden att fånga en trollslända i luften. Alla som försökt fånga en sådan på bild eller fånga en med håv när de flyger vet hur svårt det kan vara. Visst finns det fåglar som gjort det till något av en specialitet, inte minst arter som blåkråka, biätare och lärk- och aftonfalk, som ofta ses plocka flygande trollsländor. Sen har vi koltrast samt sädes- och forsärla, som är duktiga på att fånga exempelvis jungfrusländor, men gräsänder?

Gräsandshonan låg där helt lugnt och simmade sävligt runt bland sina likar, men så fort en trollslända kom i närheten så såg man hur hon liksom stelnade till. Och pang! Så gjorde hon det igen, så det var ingen engångshändelse, samtidigt var det ingen annan i flocken som ens verkade vara medveten om trollsländornas existens. Är det någon annan som observerat detta fenomen?

Att äta eller ätas: andra faror ruvar
"Mörk smaragdflickslända" och spindel.
Nu är det förstås långt från endast fåglar som utgör hot mot trollsländorna under den tid de flyger. Spindlar, både levande sådana och gamla men fullt funktionella nät, tar en stor skara troll- och inte minst flicksländor varje säsong. Jag ser det ofta men det är rätt sällan jag tänker på att ta bilder på det.

En art här hemma som jag ofta ser i spindelnät är sjöflickslända Enallagma cyathigerum, medan jag utomlands oftast gått på "mörk smaragdflickslända" Lestes macrostigma som fångats i spindelnät. Det är säkert bara en slump att jag sett just de arterna, som lokalt kan vara mycket numerära. På bilden här till höger ses den senare arten i ett nät i Turkiet. Någon berättade för mig vad det är för spindel men jag har förträngt det. Påminn mig gärna, och på tal om att påminna, så glöm inte att du kan klicka på bilderna för att se de i större format.

Svart ängstrollslända som fastnat i sileshår.
Trollsländor kan fastna i annat än nät också, vilket på näringsfattiga myrar och liknande här hemma ibland är väldigt tydligt. Jag tänker förstås på olika arter av sileshår, som på sina håll kan bilda veritabla mattor med kladdiga, klibbiga droppar vilka enkelt fångar inte minst flicksländor. Särskilt verkar trollsländor som just lämnat vattnen bli offer för sileshår, vilket kanske beror på att sileshåren helt enkelt är vanliga just där sländorna lämnar sina larvhudar.

Grön vårtbitare snaskar i sig en större rödögonflickslända.
Även egentliga trollsländor, och då särskilt de minsta arterna, som myrtrollslända Leucorrhinia dubia och svart ängstrollslända Sympetrum danae, ser jag ofta sitta fast i sileshår. Båda de två arterna är vanliga i näringsfattiga miljöer och sitter gärna på marken. Ännu större arter, som mosaiksländor, också vanliga i samma miljöer, har jag aldrig sett i sileshår. De sitter inte på marken i samma utsträckning, men åtminstone honor av gungflymosaikslända Aeshna subarctica, som lägger ägg inte i vatten utan i blöt vitmossa, borde kunna falla offer för sileshår: har du sett något sådant?

Att även andra insekter gärna knaprar i sig trollsländor är väl inget märkligt. Ändå blev jag lite paff när jag, samma midsommardag som gräsandshistorien ovan utspelades för övrigt, sprang på en grön vårtbitare som gjorde just det, knaprade på en trollslända, närmare bestämt en större rödögonflickslända Erythromma najas. För mig var det nog mest oväntat då jag i min uppenbara okunskap alltid trott att vårtbitare var till 100 procent vegetarianer. Det är väl rätt mycket en kliché, men visst är det härligt att man fortsätter lära sig något nytt varenda gång man är ute!

Att äta eller ätas: var går gränsen för kannibalism?
Tidig mosaikslända knaprar flickslända.
Att trollsländor av olika arter och storlek gärna äter sig mätta på andra trollsländearter är inget konstigt eller oväntat, de är ju rovdjur och tar vad som ges. Att en stor trollslända äter en mindre art är heller inte kannibalism då det är två olika arter. Ändå är det något jag ofta får höra när jag pratar om det. 

Att de riktigt stora arterna, som mosaiksländorna, käkar mindre arter är något man ofta ser. Blå kejsartrollslända Anax imperator sägs vara riktigt glupsk, men undrar ändå om inte vassmosaikslända Aeshna serrata här i Sverige tar priset, då den setts ta även andra mosaiksländor.

Jag har tyvärr inga egna bilder på något sådant (än), så ni får nöja er med en bild på tidig mosaikslända Brachytron pratense, en betydligt mindre art av mosaikslända än vassmosaik, här ätandes på en flickslända, troligen en mörk lyrflickslända Coenagrion pulchellum.

Större rödögonflickslända äter mörk lyrflickslända.
Men det är inte bara de större trollsländorna som äter mindre arter. Även flera av flicksländorna ger sig på sina, om än inte särskilt mycket, mindre släktingar. Det är fortfarande inte kannibalism, men visst börjar det kännas som att det bränns?

Det verkar som det endast är de allra minsta arterna som inte ger sig på andra flicksländor, det finns väl helt enkelt inte något i deras storlek att ge sig på. Att större rödögonflickslända Erythromma najas äter en mörk lyrflickslända Coenagrion pulchellum, som på bilden till höger, är nog inget ovanligt. Att smaragdflicksländor som pudrad eller kraftig (Lestes sponsa & L. dryas) äter mindre flicksländor ser jag då och då. Detta möjliggörs förstås av att de är något större än de allra minsta, men fortfarande är det inte kannibalism.

Kannibalen!
I somras, för övrigt efter den mycket lyckade kalkbrottsexkursionen med trollsländeinventerarna, sprang vi på en större kustflickslända Ischnura elegans som i lugn och ro satt och snaskade i sig en flickslända. Jag reagerade på att dess offer inte var synligt mindre, och vid en närmare titt så kunde vi se att det faktiskt var en artfrände. Kannibalism finns med andra ord bland trollsländor trots allt. Undrar om det är vanligt? Har du sett något sådant?

/Magnus

måndag 4 augusti 2014

Nyckel till ängstrollsländorna

Blodröd ängstrollslända: helsvarta ben, T på mellankroppen och röd.
Vi har nått sensommaren, ängstrollsländornas tid, och som under varje säsong så ställer de till problem vid artbestämning. Vi har sammanställt en mycket enkel och generaliserad nyckel för att bidra till att fler ängstrollsländor kan artbestämmas. Nyckeln tar inte hänsyn till variationer och generaliserar en del, men du bör ändå kunna artbestämma en stor majoritet ganska enkelt med dess hjälp. Observera att vi eliminerat hane och hona här, så färger och könstypiska karaktärer har vi försökt skippa så långt möjligt, för att man inte ska behöva lära sig könsbestämma dem också.

Vi gör en webbversion först och sen kanske en pdf-variant vid behov. För mer kött på benen om arterna hänvisar vi till Svenska Trollsländeguiden. Glöm inte att du kan klicka på bilderna nedan för att se dem i större format.

1. Har den stora, breda, mörka band på vingarna? Om nej, gå till 2. Om ja, då är det bandad ängstrollslända Sympetrum pedemontanum (mycket sällsynt och tillfällig, endast funnen på en plats i landet 2011-2012).

3.
2. Är den undre halvan av ögonen tydligt grå? Om nej, gå till 3. Om ja, då är det vandrande ängstrollslända S. fonscolombii (sällsynt, endast påträffad i de sydöstligaste landskapen).

3. Har den stora, tydliga, saffransgula partier på vingarna, särskilt bak (se bild!)? Om nej, gå till 4. Om ja, då är det gulfläckad ängstrollslända S. flaveolum (inte ovanlig, men fluktuerar i antal mellan åren). Utbredningen av det gula varierar kraftigt, från väldigt mycket till väldigt lite. Honor och yngre hanar är gulaktiga, äldre hanar röda.

4. Har den HELT svarta ben? Om inte, gå till 5. Om ja, fortsätt nedan på 4 a.

4 a.
4 a. På mellankroppens ovansida, mellan huvudet, och vingfästena, finns en mörk teckning i form av ett upp-och-nervänt T (se bild!). Om nej, gå till 4 b. Om ja, då är det blodröd ängstrollslända S. sanguineum (en av de allra vanligaste arterna upp till åtminstone Gävle). Trollsländan är vidare mycket röd (hanar) eller rödaktig (äldre honor). Yngre individer är liksom de flesta andra arter mest gulsvart, men har ändå T-teckningen.

4 b. På mellankroppens ovansida, mellan huvudet, och vingfästena, finns en mörk teckning i form av en triangel (se bild!). På mellankroppens sida 
4 b.
finns ett brett, svart band och i detta finns flera små, gula/ljusa prickar. Sländan är mycket mörk (hanar) eller gul med mycket svart (honor, yngre hanar), men INTE röd. Den svarta triangeln kan vara svår att se på gamla hanar, men de är å andra sidan helt svarta, vilket ingen annan art är. Det är också den enda arten som har svarta analbihang. Detta är svart ängstrollslända S. danae (en av de vanligaste och mest spridda arterna, särskilt i mer näringsfattiga miljöer).

5. Benen är INTE helt svarta, utan har större eller mindre partier med gult/ljust, i formen av tunna eller breda linjer eller fläckar. Gå vidare till 5 a. (Observera att vi här inte tar med de arter som redan uteslutits ovan!).

5 a.
5 a. Benen, och särskilt "låren", har mer eller lika mycket gult/ljust som mörkt (se bild!). Om inte, gå till 5 b. Om ja, då är det tegelröd ängstrollslända S. vulgatum (en av våra allra vanligaste arter i stora delar av landet utanför fjällkedjan). OBS: kolla runt på alla sidor av låren så du verkligen ser hela, då bilder i vissa vinklar kan dölja det gula på benen.

5 b. Benen är mörka, ofta mycket mörkt svarta, med tunna linjer i gult/ljust/rött som ibland kan vara så tunna att de är svåra att se (se bilder!). Om inte, gå till 5 c. Om ja, då är det är större ängstrollslända S. striolatum (som finns i olika former och utseende, och kan vara riktigt besvärlig och varierande. Den finns i södra halvan av landet och kan vara lokalt vanlig).
5 b. Fräsch individ.

5 b. Äldre hane.
5 c. Inget av ovanstående i hela nyckeln passar in, men du är ändå säker på att det är en ängstrollslända. Då är det en otypisk individ, eller så har du missat något ovan. Väldigt vanligt är att man missar vad som är helmörka ben eller ej. Även de arter som har helmörka ben kan ha ljusa partier på de första millimeterna på låren. Tänk också på att bilder ofta ljuger, och det är vanligt att benen på bilder INTE förefaller vara svarta trots att de är det. 

Kommer du inte längre i vår nyckel trots att du försökt mer än en gång och är säker på att du gjort rätt, så finns det fler karaktärer för varje art som vi avstått från att ha med för att göra det enkelt. Gå vidare kan du göra genom att titta på t ex hanens sekundära könsorgan, honans valvula, mustaschens omfattning, med mera.

Eller så är det något helt annat! Är du helt säker på att det är en ängstrollslända och dess ben är tydligt nästan helt ljusa (ljust gula, ljust röda eller ljust bruna), tydligt mer än de är svarta, ja då får du höra av dig för då kan det vara något riktigt kul. 

Lycka till!

/Magnus