fredag 21 december 2012

Världsrekord i tundratrollslända Somatochlora sahlbergi?

Under 2012 skrev vi en kortare artikel om tundratrollslända Somatochlora sahlbergi som publicerades i Fauna & Flora. Här följer den längre versionen som låg till grund för den artikeln då vi fått påstötningar om publicering i ett bredare sammanhang. En text på engelska är också önskad, men tills vidare får de som vill läsa detta använda Google Translate.

Vår första dokumenterade tundratrollslända var en äggläggande hona.

Världsrekord i tundratrollslända?
Under sommaren 2012 var det troligen fler individer av tundratrollslända Somatochlora sahlbergi på vingarna i Taavavuoma än det någonsin rapporterats tidigare någonstans i världen. Efter flera års negativa rapporter, otur med väder och dåligt dokumenterade och fåtaliga individer så föreföll arten fullkomligt explodera i antal kring det mycket myggrika månadsskiftet juli/augusti. Plötsligt kunde denna mytomspunna trollslända ses av många på palsmyrarna väster om Pulsujärvi och kanske fördubblades på några dagar antalet personer som sett denna art globalt.

I norra Sverige, på några tämligen otillgängliga platser där årsmedeltemperaturen inte överstiger noll grader, återfinns arktisk tundra med palsmyrar. Palsarna utgörs av vanligen 1-4 meter höga kullar av torv med en kärna av is, som aldrig smälter. Detta fenomen återfinns endast i områden med permafrost och i Sverige är detta endast vanligt i de övre delarna av Norrbotten. Det finns palsmyrar även på andra platser längre söderut men det största, sammanhängande området med palsmyr finns i Taavavuoma, väster om Pulsujärvi. Dessutom påträffas landets största inlandssanddyner i området, särskilt kring Pulsujärvi.

Taavavuoma
Palsmyrsutbredningen i Sverige enligt SNV 2011.
Åtminstone sedan 1970-talet har det förts fram önskemål om att Taavavuoma ska bli nationalpark, den första arktiska sådana i Sverige. Det ingår också sedan en tid i Naturvårdsverkets nationalparksplan och är sedan länge upptaget på CW-listan, det vill säga internationellt betydelsefulla våtmarker. Mest är Taavavuoma känt för sitt extremt rika fågelliv, och under våra besök 2010-2011, där vi blott nosat på de östra delarna, har vi sett bevis på fågelrikedomen med arter som jaktfalk, kungsörn, snösiska, fjällabb, myrspov, myrsnäppa, mosnäppa och smalnäbbad simsnäppa. Inte minst förekomsten av så många häckande vadare är extrem, för att inte säga unik i den svenska fjällvärlden, med i medeltal 70 par änder och vadare per kvadratkilometer. Jämförelser görs närmast med åtta par/km2 i södra Norrland (båda siffrorna från Naturvårdsverket 2012).

Men det är inte fågelrikedomen som har gjort att vi tre somrar i rad tagit oss hela vägen från sydvästra Skåne upp till den allra nordligaste delen av landet. Istället är det Sveriges enda kända förekomst av tundratrollslända S. sahlbergi som lockat oss dit. Just palsmyrar är den miljö som tundratrollslända S. sahlbergi mest är känd från, inte minst i våra grannländer. Göran Sahlén fann den i Taavavuoma under tidigt 1990-tal, efter att ha besökt platser i andra länder och tyckt att den borde finnas även på vår tundra (Sahlén 1994 och muntligen). Förutom detta finns vad vi vet inga publicerade rapporter om fynd från landet, men det förekommer rykten om vingar från ett exemplar i en sjö nära Nikkaloukta, och att en tjeck sett och fångat arten vid en liten sjö vid Åråsjokk, även det i trakten av Nikkaloukta (Sahlén i e-post 2010). 

Våra besök 2010-2011
Palsgöl på "Lilltundran".
Vi beslöt oss för att under 2010 göra ett försök att återfinna tundratrollslända S. sahlbergi, trots att vi hört området beskrivas som ”knott- och mygghelvetet på jorden”. Då visste vi inte mycket om hur eller var man hittade vare sig arten eller området, eller hur man ens tog sig dit. Vi förstod att det var en bit att vandra och att man måste tajma sitt besök så väl att arten börjat flyga. Detta kräver förstås både tur och fingertoppskänsla och inte så sällan räcker inte det till då vädret där uppe är minst sagt nyckfullt. 

Ju mer vi förhörde oss, desto mer förstod vi också att det gjorts gott om försök att hitta arten. Holländare, tyskar och flera svenskar hade varit där i omgångar utan något positivt resultat. 

Vårt eget besök 2010 slutade i fullständigt fiasko, då vädret under hela vistelsen envisades med att enbart bjuda på regn. Vi var inte ensamma, flera andra besökte Pulsujärvi med omgivningar detta år men endast norrmannen Hans Olsvik lyckades få se och fotografera S. sahlbergi det året. Hans observationer gjordes i skogsmark nära Pulsujärvi vilket gav många hopp om att kunna uppleva arten utan några större strapatser. Tyvärr har inga fler tundratrollsländor S. sahlbergi observerats där efter det.

Under 2011 åkte vi upp igen, nu betydligt mer pålästa och förberedda i stort. Återigen spelade vädret oss spratt, men nu lyckades vi åtminstone få några timmar med sol och att se arten med två individer, men tyvärr utan att lyckas dokumentera dem. Dessa observationer gjordes i samma område som Göran Sahlén sett arten i för drygt 20 år sedan, och det var nu vi för första gången tog oss så långt västerut från Pulsujärvi sett, att vi verkligen fick uppleva tundran med dess spektakulära palsar. Dessutom var det lämmelår och Tavvavuomas legendariska fågelrikedom bjöd bland mycket annat på myrspov med ungar. Om vi inte gjort det tidigare så var det någonstans här som vi helt och fullt föll för Pulsujärvi och palsmyrarna i synnerhet. Redan då och där gjordes planerna upp för 2012.

2012 – tredje gången gillt
Tidsmässigt bör man enligt flera källor ha störst chans på tundratrollslända S. sahlbergi i månadsskiftet juli/augusti. Vi hade under 2010-2011 inte stött på några större mängder av vare sig knott eller mygg när vi två år i rad varit där under sista julidekaden. Inför 2012 beslöt vi oss för att besöka området i början av augusti istället. Detta för att dels vädret brukar kunna vara lite mer stabilt då och dels för att så att säga ge insekterna en skjuts tidsmässigt. Detta varierar förstås mellan åren, men just detta beslut skulle visa sig vara helt avgörande för succén 2012. 

Vår första dokumenterade hane.
Inför säsongen 2012 gick vi ut i flera olika forum och aviserade när vi skulle vara på plats. Vi bjöd in fler att göra oss sällskap och ganska snart stod det klart, att vi skulle få sällskap av minst ett dussin andra svenskar, såväl som tyskar och holländare. 

När det väl var dags lämnade vi Skåne med lite modstulenhet då väderprognosernas dystra rapporter för hela veckan förutspådde inte bara mycket vind och regn, utan massor med regn, vissa dagar över 20 mm, och dessutom inte en tillstymmelse till sol kunde anas. Vi såg framför oss en resa där vi inte ens skulle ha skäl att besöka Pulsujärvi och istället helt fokusera på annat. Prognoserna blev bättre, inte bra, men bättre, och vi beslöt oss för att satsa på att besöka tundran under onsdagen 1/8, då vädret enligt alla tillgängliga prognoser åtminstone såg skapligt ut. 

Redan på måndagen nåddes vi dock av positiva rapporter, då det visade sig, att delar av de vi skulle möta på plats redan sett flera tundratrollsländor S. sahlbergi trots att vädret inte på något vis varit idealiskt. 

Vi fick höra att de haft dem där vi såg arten förra året, att vädret varit molnigt med lite solglimtar och – fram för allt – att de kanske haft så många som 25 stycken. Det senare var förstås det mest sensationella, då det knappt finns något fynd eller uppgifter på att så många setts någonstans i världen. Att de sett så många trots ej idealiskt väder tydde på att arten i år var mycket talrik och att chansen förstås då ökade att se den trots dåligt väder. Plötsligt visade till vår stora glädje och förvåning samtliga prognoser att vädret i Pulsujärvi dagen därpå skulle vara fint, åtminstone mellan kl 10-14. Väl på plats inrättade vi oss i vårt ”läger” och efter någon timme eller så dök även som planerat en grupp fältbiologer upp. Vi hälsade dem varmt välkomna till mygghelvetet för det var banne mig inte lite mygg som Pulsujärvi bjöd på i år. Runt tältplatsen var det näst intill outhärdligt, något vi inte alls upplevt de två föregående åren (efteråt fick vi höra att myggen ”gått till” kring 26/7).

Hanens särpräglade analbihang.
Under natten öste det ner och på morgonen var det bara grått. Vi begav oss ändå iväg de 3-4 km det är ut mot Lilltundran, det vill säga det vi kallar den mest östliga delen av tundran. Det var fortsatt grått med regnstänk i luften. Lite modstulet men samtidigt spännande, för de allra flesta var det första gången de besökte en palsmyr och det finns som vi nämnt ovan en hel del att se för den som inte är helt fokuserad på tundratrollslända S. sahlbergi

Hoppet steg när det ändå såg ut att kunna bli lite bättre väder. Vi letade lite efter vilande exemplar av tundratrollslända S. sahlbergi men hittade endast fjällmosaikslända Aeshna caerulea. Vid tiosnåret hände det, den första Somatochlora-trollsländan sågs. Den närmaste kvarten blev det ytterligare lite bättre väder och 2-3 sländor till sågs ”som såg bra ut”, men ingen lyckades få tag på någon eller se dem ordentligt i kikare. Det dröjde till kl 10.30, då en hona sågs lägga ägg och sedan sätta sig i en dvärgbjörk, som vi verkligen kunde se ett exemplar riktigt väl. Efter några snabba dokumentationsbilder fångade vi henne och det var mycket riktigt en hona tundratrollslända Somatochlora sahlbergi – äntligen!

Honans vingmärken.
Efter detta såg vi 1-3 sländor i alla småpölar, och samtliga – med mycket få undantag – verkade vara tundratrollsländor S. sahlbergi. Om vi tillåts vara generösa så sågs minst tre äggläggande honor, 5-10 hanar och ytterligare några, icke könsbestämda exemplar, och detta endast i 4-5 pölar! Samma upplevelse hade det andra gänget som såg arten 2 km längre västerut. Tanken hisnar över hur många tundratrollsländor S. sahlbergi som fanns kring de hundratals palsgölarna kring sjön Davvajavri denna säsong.

Vi gick aldrig längre för vi såg de så fint och under så bra omständigheter att vi var mer än nöjda. Efter ett tag visade sig solen allt mindre och då slutade också tundratrollsländorna S. sahlbergi att flyga. Två hanar fångades för dokumentation och både dessa och den infångade honan vägrade sedan flyga iväg efter att vi släppt dem.

Nästa år?
Vi vet i skrivande stund inte om vi besöker Taavavuoma även nästa år, även om tanken är mycket lockande. Något som förstås hade varit mycket intressant hade varit att besöka andra platser med palsmyrar i Sverige, men det är, som det brukar heta, en annan historia.


Mer information:

Tidigare i vår blogg


Mer om Taavavuoma, Pulsujärvi, palsmyrar och tundratrollslända
Arvidsson, Björn. 1979. Taavavuoma. Myr och tundra i nordligaste Sverige. Forum. Värnamo.
Bengtsson, Ola, et al. 2010. Öppna inlandsdyner i Norrbotten – doldisar på naturvårdsradarn. Fauna och Flora 105:3,2010.
Naturvårdsverket. 2011. Palsmyrar. Vägledning för svenska naturtyper i habitatdirektivets bilaga 1. 
Naturvårdsverket. 2012. Tavvavuoma föreslås som ny nationalpark. 
Schröter, A. 2011. Review of the distribution of Somatochlora sahlbergi. International Dragonfly Fund, Report 41(11):1-27.
Schröter, A, et al. 2012. Observations on adult Somatochlora sahlbergi – a species at risk due to regional climate change? (Odonata: Corduliidae). Libellula 31 (1/2) 2012.
Västra delen av "Lilltundran".

söndag 16 december 2012

Lokaltips: Valongo, Portugal


Så här mitt i vintern är det enkelt att vandra utomlands åtminstone i tankarna. Vi delar därför med oss av en utmärkt lokal att utnyttja om du är på resande fot och har vägarna förbi Porto i Portugal. Förutom portvinsprovningar och annat självklart rekommenderar vi då ett besök till närbelägna Natura 2000-området Valongo. 

Det är en ytterst vacker plats men ganska begränsat i storlek och är skyddat på grund av förekomsten av bland annat några mossor och ormbunksväxter som i Portugal endast finns här och på några av atlantöarna, samt en vacker salamander (Chioglossa lusitanica) som i världen endast finns i den nordvästra delen av iberiska halvön. Genom området rinner floden Ferreira, som är ömsom strömmande och ömsom sakta rinnande. Där finns grunda såväl som djupa partier, och öppna såväl som skuggade delar. Vattnet sägs vara förhållandevis rent och allt detta tillsammans borgar för en mycket fin trollsländefauna. Främst är det inte oväntat rinnande vatten-arter som finns här och av dem finns det många.

Utgå från bron här, vi rekommenderar främst den östra sidan då vattnet från det väderstrecket är lättare att nå. Möjligen kan man inte köra hela vägen fram, men det är ett populärt picknickställe så det är skyltat. I värsta fall får man parkera en bit bort och gå den sista delen, men även den promenaden är fin.

Boyeria irene
Åt ena hållet, från bron sett, är det djupare, mer långsamt rinnande och med mer skuggade partier. Här håller den spektakulära Boyeria irene (”kamouflerad flodmosaikslända”) till, särskilt flyger den lågt och revirhållande i de skuggade partierna över de något djupare delarna av floden. I detta område var Oxygastra curtisii (”orangefläckad trollslända”) inte ovanligt förekommande, och kungstrollslända Cordulegaster boltonii såg vi också här, men endast fåtaligt.

Två av de på dessa breddgrader förekommande jungfrusländorna ses i goda antal, det vill säga Calopteryx haemorrhoidalis (”kopparfärgad jungfruslända”) och C. xanthostoma (”gulstjärtad jungfruslända”). Båda dessa var det mest av på andra sidan bron. Där öppnar det upp sig mer, och direkt i anslutning till bron finns lite mer växtlighet även ute i vattnet. Här är ”pokalflickslända” Erythromma lindenii och blå kejsartrollslända Anax imperator vanliga. 

Platycnemis acutipennis
Längs med i stort sett hela floden eller lite här och där, ses mindre sjötrollslända Orthetrum coerulescens anceps och den lilla kustflicksländan Ischnura graellsii (”bågflickslända”). Vanliga är också två arter flodflicksländor, dels den vackra Platycnemis acutipennis (”ljusröd flodflickslända”) och dels den ytterst ljusa P. latipes (”blek flodflickslända”). 

Man kan gå ut i de partier av floden som är grunda, steniga och mer strömmande. Gör gärna det, det blir väldigt mycket enklare att komma åt några av Valongos riktigt roliga arter då. Flera arter flodtrollsländor kan här ses sida vid sida. Den från Sverige välbekanta stenflodtrollsländan Onychogomphus forcipatus finns här, men ser något annorlunda ut och består av underarten O. f. unguiculatus. Passa på att jämföra dess storlek och utseende med den andra Onychogomphus-arten som är vanlig i Valongo nämligen O. uncatus (”större tångtrollslända”).

Onychogomphus uncatus
Även Gomphus-släktet är väl representerat, dessutom med tämligen sällsynta arter ur ett globalt perspektiv. Den enda obs jag hittills haft av Gomphus simillimus (”gul klubbtrollslända”) gjorde jag här. Två av Europas få trollslände-endemer finns här också, nämligen G. pulchellus (”smal klubbtrollslända”) och troligen även G. graslini, även om vi inte såg just den under vårt besök.

Andra artgrupper av intresse som påkallade uppmärksamhet var fåglar (svart stare, blek tornseglare, turturduva, kungsfiskare, forsärla, gulhämpling, klippsvala, polyglottsångare) och dagfjärilar (makaonfjäril Papilio machaon, segelfjäril Iphiclides podalirius och Charaxes jasius). 


/Magnus