Äntligen en ärlig chans på tundratrollslända Somatochlora sahlbergi

En av de två platserna vi såg tundratrollslända på.

Som vi skrivit tidigare, åkte vi för andra året i rad till Pulsujärvi för att först och främst leta tundratrollslända Somatochlora sahlbergi. Totalt har vi varit där i sex dagar, och vi hade kunnat lägga ytterligare några om vädret hade varit det minsta ok. Alla dagar vi varit där har likväl innehållit någon form av negativ väderaspekt. 2010 regnade det och blåste samtliga dagar. De första dagarna 2011 var det kraftig vind och/eller molnigt, och senare även regnskurar varför vi åkte därifrån. Det är ganska bittert att åka så långt och sen inte få den där ärliga chansen man så hett eftertraktar. Vi är förstås fullt medvetna om att det är svårt att se tundratrollslända även vid fint väder, men en ärlig chans, är det för mycket begärt?

Den 28 juli i år däremot, var första dagen vi spenderat i området kring Pulsujärvi som vi fick riktigt bra väder att leta trollsländor i. Det var nästan vindstilla och nästan helt klarblå himmel. Åtminstone var det så fram till 14.00, men nu fick vi åtminstone den där ärliga chansen vi så länge längtat efter.

Vår första observation av arten gjordes i kanten av tundran kring eller strax innan middagstid, i detta område (nära pölen till höger om mitten). Vår andra såg vi ca två timmar senare (lite ovanför den lilla sjön som ligger centralt i kartan). Förutom några enstaka fjäll- och starrmosaiksländor Aeshna caerulae & A. juncea sågs inga andra sländor i området överhuvudtaget.

Båda individerna sågs i eller kring samma biotop: ganska djupa pölar kring palsar, med mycket låg tundravegetation närmast (hjortron och dvärgbjörk). I pölarna mest öppet vatten med vitmossegungfly (Sphagnum) och ull (Eriophorum sp) i kanterna. Vid båda platserna ingick pölarna i större system av pölar, där mer eller mindre avsnörpta vikar med högre vegetation av främst starr (Carex sp) växte i kärrliknande vikar. I dessas förlängning fanns det vide och fjällbjörk där det blev torrare (närmare palsar) och där det blev fuktigare blev det alltid snart en ny pöl osv.

Första hannen såg vi länge och bra men kom aldrig åt att fånga den eller ta bilder. Närmaste vatten låg 75 m bort. Hannen uppehöll sig nästan hela tiden under våra 15 minuter långa obstillfälle över vegetation ute i ett parti som beskrivs ovan som ”kärrliknande vikar”. Den försvann vid några tillfällen bort till ett glest bestånd av fjällbjörkar och vide, men kom tillbaks några gånger innan den till slut försvann. Intrycket då var att den gick ned bland eller i videt eller björkarna. Vi la en dryg timme här men eftersök var fruktlösa. På hemvägen passerade vi platsen igen men då var vädret sämre.

Första hannen sågs här till höger i det ljusa partiet.

Den flög också rakt över oss och föreföll helt orädd. Det hade inte varit några som helst problem att fånga in den om den kommit tillbaks, vilket den till slut inte gjorde. Detta att de är så orädda kan göra att de inte flyger upp om man kommer nära, som andra sländor gör, och kan förklara t ex vårt fruktlösa resultat av det grundliga eftersöket. Sami Karjalainen har t ex rapporterat 2010 att ”While perching they were not ‘shy’ (like corduliids typically are)…could be photographed from a very close distance”. Men för att göra det måste man hitta dem igen.

Vad är det då som egentligen gör att vi är så säkra på att det var tundratrollslända Somatochlora sahlbergi vi såg, och inte fjälltrollslända S. alpestris eller mindre glanstrollslända S. arctica? Det är flera aspekter, en helhetsbild. Vi har sett mindre glanstrollslända vid flera tillfällen och gott om individer inte minst i år. Det vi kan konstatera är, att det finns stora skillnader i beteende och flyktsätt, en del av det vi skådare genom åren kallat för jizz eller habitus. Mindre glans flyger t ex lågt och ganska snabbt, ofta riktigt lågt över myrar, och söker sig till riktigt löjligt små vattensamlingar som sådana skapade på stigar eller nästan regnpölar. Det är också en riktigt liten slända, klart mindre och slankare med riktig getingmidja. Det är en mörk trollslända, men likväl ändå grön och med ögon i en tydligt avvikande färg.

Fjälltrollslända Somatochlora alpestris har vi mindre men desto färskare erfarenhet av då vi tog oss tid att studera arten dagen innan vår obs av tundratrollslända S. sahlbergi. Vi har sett den andra år också och har många bra bilder både från fält och handhållna individer. Fjälltrollslända flyger också ganska lågt och inte minst långsamt och patrullerar nära vatten där den flyger fram och åter inom ett ganska begränsat område. Då och då gör den några sekunder långa utfall över vattenytan, där den gärna går i clinch med andra arter, även den betydligt större fjällmosaiksländan Aeshna caerulae. Enda tillfällena som de individer vi studerade flög högre än en meter eller så över vegetationen var när vi försökte fånga dem (rätt svårt för övrigt!) eller när de bråkade med varandra eller andra arter.

Fjälltrollslända är mycket mörk, förefaller knappt grön alls förrän man ser den nära eller från sidan. Då inser man hur grön den faktiskt är, vilket även syns i bra ljus i flykten. Men annars känns den mer brun med tydligt gröna ögon som liksom på mindre glans verkligen kontrasterar. Jämför med t ex metall- S. metallica eller guldtrollslända Cordulia aenea där iofs ögonen har en annan färg än kroppen, men de kontrasterar inte som de så tydligt gör på de två nordligare arterna. Vingarna är ofta tydligt rökfärgade, särskilt syns detta i vissa lägen, inte minst i flykten, men fångas inte lika bra på bild Vingmärkena är mörka, svarta skulle vi nog vilja säga.

Tundratrollsländan Somatochlora sahlbergi är absolut mest lik fjälltrollslända S. alpestris. Den är liksom denna klart mer robust och större än den lilla mindre glanstrollsländan S. arctica, och de saknar också dennas tydliga getingmidja. Mindre glans är av flera skäl därför egentligen ingen art man kan förväxla med tundratroll. Våra erfarenheter från den 28/7 är att tundratrollet känns ännu något mer robust än fjälltroll. Detta kan bero på färgerna, eller snarare bristen på dessa. Sländan känns nämligen helt mörk, snarare svart än brun, och ögonen var även de mörka. Denna sista detalj var inget vi kände till, men det var helt uppenbart att inte ens ögonen kontrasterade i grönt mot den mörka kroppen. Inget kändes grönt överhuvudtaget, förrän den vid något tillfälle kom riktigt nära och det i solen blänkte till lite grönt på sidan. Vingarna upplevdes som ljusare än hos fjälltrollslända, inte minst gällde detta vingmärkena som var det kanske ljusaste vi upplevde.

Båda individerna vi såg flög högt och patrullerade vanligen ca 1,5 m över marken eller t o m i ögonhöjd. Hannen vi såg längst flög på denna höjd under flera minuter. Den patrullerade över påtagligt stor yta (100x50 meter) men ändå kändes det som revir. När den försvann tappade den ofta höjd långsamt och successivt ungefär som ett segelflygplan som går in för landning. När vi gjorde utfall med håvarna och missade var det som den struntade i detta och bara fortsatte sin kurs. Överhuvudtaget var beteendet så avvikande att det ganska snabbt stod helt klart att detta var en slända vi aldrig förut sett.

/Magnus & Ola

Uppdatering 5/10 2011: Vi fick idag kopia på artikeln som Göran Sahlén publicerade 1994. Vi har hela tiden utgått från lokalangivelser som gjort gällande, att fynden då gjordes sydväst om sjön Davvajavri. Nu visar det sig att Göran gjorde sina fynd precis i samma område som vi. Det stärker förstås artens närvaro i just det området, så vi ses väl där 2012?