Att äta eller ätas i trollsländornas värld

De nedan omtalade gräsänderna i Tisaren.

Att äta eller ätas: gräsänder som fångar trollsländor

Jag har under en tid fascinerats av trollsländornas matvanor och omvänt, alltså andra djur som livnär sig på trollsländor. Bilden ovan, på sjön Tisaren och en flock gräsänder (Anas platyrhynchos), känns säkert som en udda bild att illustrera detta med. Fram till midsommardagen 2014 hade jag tyckt likadant, men det var då, när vi i lugn och ro stod och tittade på guld- och fyrfläckade (Cordulia aenea & Libellula quadrimaculata) trollsländor jaga och patrullera framför oss, som vi båda som har denna blogg fick anledning att ändra uppfattning. En av gräsänderna plockade helt sonika en av trollsländorna ur luften, tuggade helt kort och svalde sedan hela djuret. Wow! Det gick blixtsnabbt, och helt oväntat, inte bara för oss utan uppenbarligen även för trollsländan.

När vi väl uppmärksammats på detta så följde vi nu mycket mera aktivt den gräsandshona som stått för bravaden att fånga en trollslända i luften. Alla som försökt fånga en sådan på bild eller fånga en med håv när de flyger vet hur svårt det kan vara. Visst finns det fåglar som gjort det till något av en specialitet, inte minst arter som blåkråka, biätare och lärk- och aftonfalk, som ofta ses plocka flygande trollsländor. Sen har vi koltrast samt sädes- och forsärla, som är duktiga på att fånga exempelvis jungfrusländor, men gräsänder?

Gräsandshonan låg där helt lugnt och simmade sävligt runt bland sina likar, men så fort en trollslända kom i närheten så såg man hur hon liksom stelnade till. Och pang! Så gjorde hon det igen, så det var ingen engångshändelse, samtidigt var det ingen annan i flocken som ens verkade vara medveten om trollsländornas existens. Är det någon annan som observerat detta fenomen?

Att äta eller ätas: andra faror ruvar

"Mörk smaragdflickslända" och spindel.

Nu är det förstås långt från endast fåglar som utgör hot mot trollsländorna under den tid de flyger. Spindlar, både levande sådana och gamla men fullt funktionella nät, tar en stor skara troll- och inte minst flicksländor varje säsong. Jag ser det ofta men det är rätt sällan jag tänker på att ta bilder på det.

En art här hemma som jag ofta ser i spindelnät är sjöflickslända Enallagma cyathigerum, medan jag utomlands oftast gått på "mörk smaragdflickslända" Lestes macrostigma som fångats i spindelnät. Det är säkert bara en slump att jag sett just de arterna, som lokalt kan vara mycket numerära. På bilden här till höger ses den senare arten i ett nät i Turkiet. Någon berättade för mig vad det är för spindel men jag har förträngt det. Påminn mig gärna, och på tal om att påminna, så glöm inte att du kan klicka på bilderna för att se de i större format.

Svart ängstrollslända som fastnat i sileshår.

Trollsländor kan fastna i annat än nät också, vilket på näringsfattiga myrar och liknande här hemma ibland är väldigt tydligt. Jag tänker förstås på olika arter av sileshår, som på sina håll kan bilda veritabla mattor med kladdiga, klibbiga droppar vilka enkelt fångar inte minst flicksländor. Särskilt verkar trollsländor som just lämnat vattnen bli offer för sileshår, vilket kanske beror på att sileshåren helt enkelt är vanliga just där sländorna lämnar sina larvhudar.

Grön vårtbitare snaskar i sig en större rödögonflickslända.

Även egentliga trollsländor, och då särskilt de minsta arterna, som myrtrollslända Leucorrhinia dubia och svart ängstrollslända Sympetrum danae, ser jag ofta sitta fast i sileshår. Båda de två arterna är vanliga i näringsfattiga miljöer och sitter gärna på marken. Ännu större arter, som mosaiksländor, också vanliga i samma miljöer, har jag aldrig sett i sileshår. De sitter inte på marken i samma utsträckning, men åtminstone honor av gungflymosaikslända Aeshna subarctica, som lägger ägg inte i vatten utan i blöt vitmossa, borde kunna falla offer för sileshår: har du sett något sådant?

Att även andra insekter gärna knaprar i sig trollsländor är väl inget märkligt. Ändå blev jag lite paff när jag, samma midsommardag som gräsandshistorien ovan utspelades för övrigt, sprang på en grön vårtbitare som gjorde just det, knaprade på en trollslända, närmare bestämt en större rödögonflickslända Erythromma najas. För mig var det nog mest oväntat då jag i min uppenbara okunskap alltid trott att vårtbitare var till 100 procent vegetarianer. Det är väl rätt mycket en kliché, men visst är det härligt att man fortsätter lära sig något nytt varenda gång man är ute!

Att äta eller ätas: var går gränsen för kannibalism?

Tidig mosaikslända knaprar flickslända.

Att trollsländor av olika arter och storlek gärna äter sig mätta på andra trollsländearter är inget konstigt eller oväntat, de är ju rovdjur och tar vad som ges. Att en stor trollslända äter en mindre art är heller inte kannibalism då det är två olika arter. Ändå är det något jag ofta får höra när jag pratar om det. 

Att de riktigt stora arterna, som mosaiksländorna, käkar mindre arter är något man ofta ser. Blå kejsartrollslända Anax imperator sägs vara riktigt glupsk, men undrar ändå om inte vassmosaikslända Aeshna serrata här i Sverige tar priset, då den setts ta även andra mosaiksländor.

Jag har tyvärr inga egna bilder på något sådant (än), så ni får nöja er med en bild på tidig mosaikslända Brachytron pratense, en betydligt mindre art av mosaikslända än vassmosaik, här ätandes på en flickslända, troligen en mörk lyrflickslända Coenagrion pulchellum.

Större rödögonflickslända äter mörk lyrflickslända.

Men det är inte bara de större trollsländorna som äter mindre arter. Även flera av flicksländorna ger sig på sina, om än inte särskilt mycket, mindre släktingar. Det är fortfarande inte kannibalism, men visst börjar det kännas som att det bränns?

Det verkar som det endast är de allra minsta arterna som inte ger sig på andra flicksländor, det finns väl helt enkelt inte något i deras storlek att ge sig på. Att större rödögonflickslända Erythromma najas äter en mörk lyrflickslända Coenagrion pulchellum, som på bilden till höger, är nog inget ovanligt. Att smaragdflicksländor som pudrad eller kraftig (Lestes sponsa & L. dryas) äter mindre flicksländor ser jag då och då. Detta möjliggörs förstås av att de är något större än de allra minsta, men fortfarande är det inte kannibalism.

Kannibalen!

I somras, för övrigt efter den mycket lyckade kalkbrottsexkursionen med trollsländeinventerarna, sprang vi på en större kustflickslända Ischnura elegans som i lugn och ro satt och snaskade i sig en flickslända. Jag reagerade på att dess offer inte var synligt mindre, och vid en närmare titt så kunde vi se att det faktiskt var en artfrände. Kannibalism finns med andra ord bland trollsländor trots allt. Undrar om det är vanligt? Har du sett något sådant?

/Magnus